Aileen Wuornos mördade och rånade på kort tid ett halvt dussin män som hon plockat upp som prostituerad. Alltihop för att kunna försörja sig och en yngre kvinna hon blivit förälskad i. Charlize Theron blev som bekant oscarbelönad för rollen. Hennes insats är helt klart ambitiös, men varför plocka ut en slimmad, vacker kvinna, låta henne gå upp i vikt, fulsminka henne, köra in ett buktande lösgarnityr i munnen på henne för att sedan låta henne spela över? Det känns som att man tog en och annan omväg fram till den rollbesättningen. Likhetstecknet mellan nedsminkning och bra skådespeleri har aldrig varit särskilt kraftfullt. Christina Ricci är betydligt säkrare och trovärdigare som Aileens yngre förälskelse Selby.

Monster går ut hårt och söker hela tiden genomslagskraft, men den riktiga styrkan vill inte infinna sig. Filmen gör det tyvärr lite för enkelt för sig ibland. Bitvis är psykologi, sociala omständigheter och bakomliggande faktorer oerhört viktiga att hålla fram i ljuset medan de i andra situationer sopas under mattan. Det blir en aning linjärt. Budskapet går inte riktigt igenom, istället blir det kärleken mellan Aileen och Selby som tar upp alltmer plats och det är de scenerna man minns efteråt, inte Aileens brutala avrättningar.

Monster är en tragisk berättelse och även om ovanstående kan tyckas gnälligt så är det en sevärd film. Men den tar tyvärr sig själv på lite för stort allvar och kanske är betyget ovan en besvikelse över att filmen inte väljer att sortera in sig i facket som tankeväckande samhällsreportage utan som tårdrypande kärlekssaga.

Skriven av Mattias Eriksson