Först och främst undrar jag varför Hobert över huvud taget valde att placera den här berättelsen 700 år tillbaka i tiden när han helt uppenbart inte ägnat många minuter åt historieläsning. Det brukar räcka med att läsa baksidestexten på en bok om medeltida historia för att få veta bara en sån sak som att Sverige, Italien och Tyskland inte existerade till namnet på 1300-talet. Vidare exponerar Hobert, om än schablonmässig men dock, modern feministisk ideologi och drogproblem i skinnkolt. Människor pratar klockren stockholmska och gapar om problem och frågeställningar som inte existerade i det medeltida Sverige. Tre solar är en kalkonfarm där dialogen och könsrollerna lyfts ur nutida såpopera och lajvas fram i medeltida utstyrsel av skådespelare med östermalmsdialekt.

Lena Endre spelar en kvinna vars man varit borta i fyra år för att slåss i korstågen. När hon får bud att han kommit hem rider hon för att möta honom, men upptäcker till sin fasa att han blivit pundare i det heliga landet. Hennes ilska och besvikelse försöker Hobert illustrera genom modern könsrollsproblematik som i sammanhanget totalt förlorar sitt värde och bara förlöjligas.

Inte en millimeter av den här filmen känns på något sätt äkta eller intressant. Anakronismerna skär som naglar mot en svart tavla och skådespelarna gör bort sig i löjliga peruker. Det är sorgligt att några av våra bästa skådespelare ska tvingas gå vilse i den här sörjan.

Skriven av Mattias Eriksson